Norrländska Korrespondenten – 23 februari 1866, sida 3

8GQd:— l—ä ————77———— slagit sig ned wid ett bord midt i hwardagsrummet, och wid hans sida stod fogden, hwilken gjort qwarstaden. Andtliden reste sig auktionsförrättaren, och efter att hafwa uppläst betalningswilkoren, uppmanade han spekulanter att bjuda. — Znställ auktionen! ropade farbror med en röst så kraftig och klar, som under hans wälmakts bästa dagar. Förwånad kastade jag en blick på hans ansigte, hwilket jag förut ide wågat betrakta. Huru förändradt hade det ej blifvit sedan gårdagen! I hand ögon lyste frimodighet och hopp, hang finder blossade, och hela hans gestalt föreföll mig dubbelt större än wanligt. — Det är försent, inwände fogden med en ond: skefull blick; jag äskar att auktionen skall försiggå i laglig form. — Afwen om jag genast och fullt ut, med räns tor och omkostnader, betalar det uppsagda kapitalet? frågade farbror. — Nej, då funna wi ej mer begära, fade aut: tiensförrättaren, i det han påtog fig fina glasögon och drog protokollet bort till fig; t då har rättwisa ffett tillfyllest. — Nå wäl! utropade farbror, trädde fogden närs mare in på lifwet och betraktade honom med en blid fom twingade honom att stiga tillbaka. Wisserlik en äv mitt hjerta fullt af tacksägelse till Gud och till den man fom hulpit mig; wisserligen är jag få glar, att jag kunde omfamna hela werlden, men om ni cj genoast lemnar min gård och om ni n ågonsin wågar bes träda den mer, få ... MÅ dot Gud förlåta mig att jag i ett sådant ögonblick fan tänka på hat och hämnd. Här har ni pengarne.