— Obesvära det måtte det stundom gå till inom våra riksstånd, som, att döma af en Stockholmskorresp:s skildring till H. T., icke tyckas tänka på sin snart förestående hädanfärd, — eller kanske likväl att det är just vid tanken på den de lesva som hvar dag vore den sista. Bemälde korresp. skrifver bl. a:: Det är roligt nog att bevista ett plenum i borgareständet och se den lätthet hvarmed de parlamentariska formerna behandlas så väl af hr Schvan, talmannen, som ledamöterna. Denpa lätthet sticker bjert af mot den rigorositet hvarmed dessa former iakttagas till exempel af adelns ledamöter — jag vill ej tala om ett så specielt undantag som berr Liljenstolpe, hvilken anses vara bäst, i upsaliensisk mening tydt. Häromdagen var hr Schvan vid godt lynne, bra med folk var det på läktaren, och de vanliga repretentant-fruarne sutto på sina platser. Hr Schvan slog klubban i bordet, sekreteraren uppläste protokollsutdrag, och representanterna pratade så lifligt med hvarandra, som om de skulle varit på hr Schvans präktiga middag i Söndags Godkännes det upplästa protokollsutdraget? frågade herr Schvan. Ingen svarade, alla pratade. Nej, hör nu, mina herrar, det är alldeles nödvändigt att jag får ett ja åtminstone på min fråga; förklarade herr Schvan. En af berr Schvans vänner förhjelpte honom till ett ja Derefter börjades diskussionen om expropriationslagen. Fiere gånger måste hr Schvan bedja rnerrarne der borta — d.v.s de med vänner och bekanta lifligt samspråkande på plateen bakom ståndsbänkarne — att vara något mer tysta, ty annars blir det omöjligt att höra hvad ta