Uti följande ordalag helsade litteratö: u F. Hedberg damerna wid en den 2 Jaunrri hållen fest uti sällskapet N. . i Sockholm. J ädla qwinnor allesamman Wår barndoms tröst, wårt ungdoms hopp, Wår mannaålders fröjd och gamman, Då liswets wäg ssall brytas opp; J som ännu med milda händer Bekransen gubbens sarkofag, En enkel sång jag eder sänder Uppå wårt sällstaps högtidsdag. Jag kommer ej att blommor, kransar Od) smicker ut för eder strö, Min fång fom fjäril ide dansar Omfring din mår, du unga möl Ad! rökwerk tändes för er så många Att de er hotat qwäfwa tidt, Men jag er fjäl will söka fånga. Med allwar, från ol grannlåt fritt! Det har mig fynts att uti dikten Som helgatls er, man ert behag, Er slönhet, gaf den största wigten, Men glömde tedna hjertats drag. Man har er så i blommor lindat, Som sile aldrig lifwets twång Nå detta barn, fom man förblindat Med prunkande och högstämd sång Och dock, hur ofta ntur drömmen Er lifwets allwar wäddte opp, Hur rann ej lycktan bort som strömmen, Öch huru jwek ej wårens Hopp? Hur mången brud i löje wunnen, J tårar öfwergiswen stod, Sen lyckans timma war sörswunnen, En hägring lik på lifwets flod. Oh derför will till er jag tala Om dyrbar pligt för lifwets stund, Som mäktar trösta och hugswala Ett djupt förkrossadt hjertas grund. Om pligt fom sträfwar, fast förgäten, Och bygger upp med tålamod Ett tempel ffönt för menskligheten, Der nys den nakna heden stod. Och denna pligt för qwinnan worden Den bästa tröst i sorgens dag, Är att så kärlck ut på jorden, Med rörande och mildt behag. Men ej den kärlek blott, som brinner Med en rakets snart släctta glöd, Nej, den som fast dess hopp förswinner, Wet segra öfwer qwal och död! — — Wi sira hoppets sest i qwällen För Swerges gamla kära land; Det landet med de blåa sjellen, Det landet med den gröna strand! Wi tro så warmt på sköna dagar, på rika frukter för wår nord Utaf de nya samfundslagar, Som skola wärna Swerges jord. Men sör att dessa skola blomma J herrlig fägring, och ej stå, Som löften, lysande men tomma — Er är det som wi lita på; Ty awinnan tyst i hemmets gårdar War liusa framtid wärna fon, När mid sitt modersbröst hon wårdar Och sostrar barnet upp till man! Hon är det som, då känslor brinna Som warmast i en ynglings barm, Kan, fastän ömsint älstarinna, Doc wäpna utan swek hands arm! Hon är det, som med makans milda Men djupa wälde, wet så blid Af fredlig man en hielte bilda För stormarnes och orons tid! spå hennes hjerta mill jag klappa Öch säga: gör din ande rik! Din yttre fägring må du tappa, Bott hiertats fägring blir fig lik! Omhulda oss i barndomsåren Med moderskärleks bästa guld, Öch blif för oss i ungdomswåren En brud få ven, jå om, få huld! Blif för den mogne man en mata, Som eger styrka, Hopp och tro, Som allt fan lida, allt försaka, Och är en engel i hand bol Lägg bort den lumpna slärdens glitter, Som döljer, prunkande, men arm, Den himlens rena gäst som sitter J djupet af hwar qwinnas barm! War stor och enkel, nordens qwinna, Och wäldig, fark blir nordens man; Din höga kallelse besinna, Och säg om tung den kallas kan? Hur skön t att wid ditt hjerta amma Ett flägte för ditt fosterland,