f. m. sattes styrbordsslupen i sjön, men kantrade; kl. 1 e. m. kunde wi se hur skeppet sjönk allt mer och mer; fl. 2 e. m. lemnade 4 passagerare och 16 man af besättningen sleppet i dess barkass; oms kring 5 min. efter det wi lemnat fartys get, sågo wi det sjunka med aftern först, 270 personer woro ombord, hwilka alla tros hafwa omkommit. Twå andra båtar woro klara då wi lemnade skeppet, med det war för sent. De som befunno sig i i barfasfen blef: wo, efter att ha länsat undan för ftormen i 20 timmer, upptagna af ett itar lienskt barkskepp, fom förde de fieppsr brntue till Falmouth. — Times medtelar en förteckning på de kända falongås passagerare ombord å London, men devis bland upptäcktes ide något fiwenfli namn. — En annan berällelse, redogörande för fartygets och dess passagerares sista stunder, lyder sålunda: Kl. war tio på morgonen till denna olyckliga Thorsdag, då kapt. Martin (ångarens befälhafware) måste utföra det förfärande åliggandet att underrätta de 200 passagerarne om, att fartyget befan sig i sjunkande tillstånd, hwarför de måste wara beredda på det wärsta. Stormastkedjorna woro då une der watten. Alla pasfagerarne och befättningen samlades, likasom efter öfmeren8gkommelse, i stora salongen, och sedan kapt. Martin lngnt tilllännagifwit, att intet hopp mera återstod, grepos de Aer nast af en anmärkningswärt ochenstämmia anda af resignation. Der sörnams intet ffri eller utbrott från qwinnor efter män intet rusande upp på däck. Alla begåfwo sig till andra salongen, der en andlig, rev. mr Dopet, bad högt och uppmuns trade de olyckliga warelser, af hwilka han omgafs. Mödrarne huktade sia ned ut wer fina små, för att bearafwae med dem och barnen, okunniga om fin standande död, frågade betlagande om orsalen till få mycken smärta. Wänner togo afsled af wänner, liksom om de rustade sin till en långresa; andra sutto hopkrupna med biblar i hand och försötte att hemta tröst från länge kända etter länge förfume made blad. Ett under dylika omftändigz heter otroligt lugn rådde rundtomkring. Omkring kl. 2 på eftermidragen, då watt: net alltjemt tog öfwerhand och inga tee ken syntes till att stormen skulle lägga fig, beslöto några män att öfwerlemna fig åt böljornas nåd eller onåd i en båt heldre än att gå till botten utan kamp. De gingo derför ut ur salongen upp på däck och firade ned hamnkuttern, i hwmilfen 16 man af besättningen och 3 pa8sagerare lyckades komma ned och göra fia Hara från fartyget. Dessa 19 män ros pade till kaptenen, att han skulle följa med dem, men han wägrade sägande: MNej, jag går med passagerarne: men må Gud föra eder haftigt och säkert i land. Båten ftötte ifrån, dansande hjelp: lös omkring på de jättelifa böljornas spetsar. De hade ej hunnit 500 fot bort, förrän det wackra ångskeppet sjönk, med aktern före och med fina många menffliga warelser, från hwilka höjdes ret TTR RET ——