Norrländska Korrespondenten – 13 februari 1866, sida 2

dag upp till Urbanslund. Det tal jag instuderat och hwilket jag beslutat hålla för den gamle tammarbhere ven ffulle bland annat innehålla, att han måtte nu bli få ond fom helst, Christina skulle likwäl bli min tt) derom woro både hon och jag öfwerens. Det blef dock helt annorlunda än jag wäntat; ty då jag all: warsam och bestämd inträdde til Hans Högwälborens het, tom han mig så mildt och nedlåtande till mötesatt jag helt och hållet glömde mitt instuderade tal, Då han talat något med mig, ropade han på Christina, lade hennes hand i min, nedfallande Guds wälfignelse öfwer of. Ser du, min gosse, fortfor farbror, per kande på tant, det hade hon med sitt fromma finne och fin trogna kärlek uträttat. — Ja, och du genom din redliga flit och ditt ihärdiga sträfwande, tillade tant. — Härom skola wi icke twista, fade farbror till tant. Wisan kom emellertid till under hjertesorg, fuctar och tärar. Jag medger gerna att många finnas som tunna strifwa wida wackrare verser, men få män få bedröfwade och nedtryckta fom jag war under det arbetet. Mörkret hade emellertid inträffat och elden i far kelugnen upplyste den trefliga stugan under det wi alla tre en stund stillatigande gjorde wåra betraktelser. Utomkring of war alt lika tyfst och stilla fom den natt de tre wise männen sågo stjernan lysa öfwer Bethlehem, då från den närbelägna landskyrkan tlockornas högtidliga klang med ens afbröt tystnaden och förkunnade den glada festen samt att det underbara ögonblicket närmade fig, då of mar förd en fräljare. Tant satte fig genast wid klaveret, och efter några pre ludier sjöng hon följande wackra Julpsalm, hwari fars bror och jag instämde: