Norrländska Korrespondenten – 13 februari 1866, sida 2

inför bonom. Derefter höll han ett tal för mig, långt ifrån få fromt och mildt fom pastorns i kyrkan, hware I under jag heldre hade krupit in i mig sjelf, liksom f—n då ban mötte biskopen, än blifwit stående fram för honom. Men då ingen utwäg fans att undslippa mäste jag stillatigande höra wisan till slut, huru ringa behag jag än fann i musiken. Men då han slutligen framkom med det påståendet, att jag slagit mina Erofar för hang dotter för att komma åt hennes rika arf, steg blodet mig åt hufwudet, munnen flödade öfwer, och jag begagnade ord, hwilka jag gerna efteråt wille baft osagda. Til slut fade jag: jag bryr mig lika li: : tet om edra pengar fom er sjelf; men Christina skall bli min, om ock hela werldens adel, med er spetsen ställer fia på bakbenen. Och få fwor jag få fönfters rutorna skakade. — Det tror jag nog att farbror gjorde, fade jag lifwad af det käcka uttrycket i hans anietsdrag. Farbror och tant skrattade, under det den sednare smekande lät sin hand glida öfwer mitt hufwud. — Påbwäl! återtog farbror, jag hade derefter in: genting annat att göra än sadla min häst och med pid och pad samt ett tungt hjerta draga hädan från den gård, hwarest min lycka skjutit brodd och blomstrat. Ser du, just då smorde jag ihop wisan, och inte då hästarna dogo i lungröta. — Wid renna tidpunkt gifte far din sig till lite pengar. Som han i botten kände mig samt war en god och hjelpsam man lånade han mig på billiga wilkor mynt att köpa denna gård. Gud löne honom härför, ty han skapade min lycka. Gården war då dålig; men jag insåg att med arbete och oms tanke kunde den nog bli bra, hwadan jag genaft oförtrutet grep werket an. Lyckan stod mig bi, och då jag fått gården någorlunda i ordning red jag en wacker