Farbror. Från Danskan. (Forts. fr. n:o 12.) — Det är sant, min gosse. Hos honom war jag förwaltare, och rå jag i flere år hade tjenat hor nom fom man bör tjena en husbonde, fattade han wåälwilja för mig och wille göra min lyda. Af fåran orsak friade Han för mig till en gammal rik mjölnareenka, hwilken äfven med en beredwilligbet fom s—nm sjelf alstrat genast fade ja och amen. DÅ hanjberit: tade mig detta, och huru glad han mar öfwer, att jag sålunda kunde genast få gård och avund, tillade han, att han wille stän ka mia twå af fina bästa hästar och fer for på det jag ide skulle komma alldeles tomhändt till qwarnen. SÅ till wida war allt godt och wil; här ftarne och korna hade jan alldeles ingenting emot; men mjölnareenkan wille jag på intet wilkor ha. Då jag fade honom detta, blef han wisserligen litet lång i ansigtet; men då jag delgaf honom att jag redan skänkt mitt hjerta till en annan, få hate han, fom mar en god man och alltför wäl fom ihåg sin egen ungdom, ingenting häremot att inwända, dock wille han endast weta hwem den lyckliga war. Jag hade helst welat blifwa honom swaret skyldig; men då jag betänkte att ärlighet warar längst, sade jag rent ut, att det war han yngsta dotter Christina. Wid dessa ord föregick en sällsam förändring med den gamle mannen. Det war fom om han blifwit ett halft hufwud högre, han gick mig ett par steg närmare och hela hans personliahet antog ett få stolt och imponerande wäfende, att jag owilkorligen kände mig helt liten