Norrländska Korrespondenten – 9 februari 1866, sida 3

de m, och din tant har satt melodien, bekräftade farbror; men då woro wi unga, hemligen förlofwade och mycket olyckliga. Ser du, under sådana omftändigheter blir man lätt både poet och kompositör. — War det då alla dina hästar dogo i lungsjuka? frågade jag farbror. — Nej wisst inte, swarade han leende; då sjöng jag ej och lika litet din tant: twärtom gråto wi wåra modiga tårar, då det gamla röda stoet, fom hade mar rit mors ridhäst från det hon war barn, låg död i stallet. Det war den sista af mina tjugo häftar. Nej, wisan hade en annan orsak. — Ser du, gamle kammarherren Löwenfalk på Urbanslund .. — Han war ju tants far? afbröt jag. (Forts.)