efterskickas, blidkades farbror något och swor att denne fyr war den ende werklige skolgossen af oss alla. — Min käre Knut, du lär Oscar rätt wackra saker, fade tant, skakande på hufwudet; i stållet att berömma hans beskedliga och anständiga nppförande, uppmuntrar du honom till spratt och skälmstycken. — Herre Gud, mor, fade han, jag will bara att det skall wara lif i klutarne, och wore jag skol mästare, få skulle pojtarne få fritt hwarje eftermiddag, med skyldighet att göra mig reda för alla pojkstreck de för: öfwat under fritiden. — Då tror jag nog att farbror blefiwe wald wid nästa rektorsombyte, få wida wi finge walrätt. J stymningen satte tant sig till klaveret. Dess toner läto wisserligen något dallrande och messingsaktiga; men hon påstod ständigt att det gick med tlaveretg toner fom med hennes egna: få länge hennes woro starka och klara, woro klaverets det äfwen, der: före stulle de hålla ut med hwarandra till def de båda tyftnade. Först giorde hon några preludier, sedan började hon fpela Slaget wid Prag, farbrors älsklingsstycke, och ju längre hon fom stycket desto lifligare blef hans ansigte. Först nickade han takten, sedan trummade han med fingrarne på bordet, derefter kommo fötterna i rörelse, och till slut, wid segerhymnen, föll han in med sin djupa klangfulla stämma. Tant spelade bärefter en gammaldags dans, som de dansat på sitt bröllop. Härunder satt farbror all. deles stilla, med hufwudet tillbakalutadt mot wäggen, och i hans blick läste jag tydligt, att hans tankar woro på en lång resa, att glada minnen dykade upp i hans själ, i det liksom ett skimmer af länge sedan förswunna lyckliga ögonblick upplyste hans anletsdrag.