Norrländska Korrespondenten – 9 februari 1866, sida 2

— Hör på den! ropade han, och såg förundrad på tant. Han har min sääll dock lärt något skolan. Sedan huspigan Stina framsatt en stöfwelknekt och mina tofflar, samt tant med kritisk noggranhet lå tit fin hand glida öfwer mina strumpor för att öföfwertyga fig det de woro torra, wid hwilken under sökning hon med bekymmer dröjde wid yttersta tår spetsen, hwarest som det förekom henne, fanns en fuktig plätt, framlade jag mina skolbetyg samt redogjorde för de skomakar och skräddarräkningar jag medförde. Jag war nemligen föräldralös, och farbror bekostade hela min nypfostran. — NÅ, det är alt i fin ordning, sade slutligen farbror, efter att noga hafwa genomsett allt, dina betyg äro goda och dina räkningar onda; men fom du ej är någon engel och ide fan gå klädd fom Adam i paradiset, få nödgas jag wäl tömma den bittra kalken sträddaren räder mig. Nå hur går det med dina twå gamla nuckor der i staden? Med detta uttryck menade farbror twenne gamla mamseller hos hwilka jag med flere skolgossar bodde. — Gören j dem några puts och fätten j någon gång emellanåt huset på ända? i — Det akta wi of nog för, swarade jag. — Då ären j några jemmerliga pojkar, afbröt han mig. Nej, det skulle warit i min ungdom; jag skulle snart fatt leken i gång. Rär jag emellertid berättade farbror huru en gång då äldsta mamsellen med blödande hjerta, bort wändt ansigte och mycket beswär skurit halsen af en gammal tupp, som hon qwarlemnade på köksbordet, en af gossarne bortsnappat denne och i stället insläppt en lefwande höna, öfwer hwilken pånyttfödelse och förr wandliug mamfsell blef få förskräckt att läkaren måste