Norrländska Korrespondenten – 6 februari 1866, sida 3

fom han stundom oförwarandes eller i glömska fpot: tade på golfwet; men när han hade gjort det, kastade han alltid en till hälften förskräckt, till Hälften bed: jande blick på min tant. Han war starkt bygad, med ett ansigte strålande af helsa och ett par blå ögon, hwari skalkaktighet och allwar stredo om herrawäldet. Han hade ett lifligt och muntert finne; men lika fär kert fom han helst af allt hörde fina underhafwandes skämt och skratt eller muntra fång, under det de ars betade, lika säkert lade han ide fingrarne emellan då han påträffade oordningar eller lathet, och pipan fick wid sådana tillfällen genast ett annat ljud, till syndarens förskräckelse. Lika högröstad, larmande och häftig farbror war i sitt uppträdande, lika stillsam och blid war min tant i sitt. Hon hörde äfven till gamla skolan, nyttjade hemwäfd klädning med fort lif. Smågnolande gick hon från köket till twättstugan, från twåttstugan till källaren, från källaren till mjölkkammaren, och få till baka igen i jemnt smälunk, som farbror sade. Först på aftonen tog hon sitt stickarbete och fatte sig om wintern wid kakelugnsbrasan och om sommaren frame för den öppna trädgårdsgrinden, för att prata bort en stund med fin gubbe, hwartåt han, fom hon fäkert wisste, hade glädt fig hela dagen. Öfwerallt i huset förstod hon att bereda få mycken snygghet och trefnad, att hwar och en gick gerna dit in men ogerna derifrån. (Forts.)