Det war icke widare något tal om Herr Pettersfon utan endast om den hygaliga Häradsskrifwaren eller Häradshöfdingen såsom Gumman Grönlund bhelft kallade honom. Det torde dot kanske wara tid att för läsaren nu presentera denna nya person i wår lilla berättelse. Detta torde dock lättast wara gjordt om wi i allra största korthet omförmäla att den unga mannen, hwars namn war Eriksson, war en af dessa vigilörer, hwarpå en hufwudstad alltid har få riklig tillgång. Han war fon af en temligen wälmående Handlande i en fmåstad. Men fedan fadern efter att hafwa bekostat Hos nom en förswarlig skolunderbyggnad tillsatt ganska be tydliga summor, till följe af den unga mannens lätt sinniga och swirande lefnadssätt, levsnade han slutligen på att widare underhålla sonen, sedan det wisat sig att denne mar hwad man kallar oförbätterlig. Det war efter denna tid som sonen började att uti bufivudstaden söka fin utkomst på vigilansens wäg, under ti teln Häradsskrifware. Twå månader efter den för Mari så händelserika balen firade hon sin förlofning med Eriksson. Hennes lycka blef dock ej långwarig; ty sedan den knipsluge friaren wäl lyckats att under diverse falska uppgifter få låna några hundra riksdaler af Fru Grönlund reste han bort på några dagar; men märkwärdigt nog mifade han fig aldrig mer. Det ena slaget följde nu tätt på det andra. Det wisade fig snart att Mari war mor. Desfa händelse fer werkade få djupt på Gumman Grönlund att hon insjuknade och dog efter att hafwa warit sängliggande i 2 år. Frukten of Maris olyckliga passion för den unge vigilanten blef en liten gosse, hwilken måste in: