Norrländska Korrespondenten – 6 februari 1866, sida 2

sig om att göra Mari sällskap, utan öfwerlemnade i stället denna lycka åt fin nykomne rival, hwilken ocksä med den största tillfredsställelse erbjöd sig att jemte Styrmannen och hans fästmö blifwa Maris ledsagare. Sedan de flefta af gästerna aflägsnat fig syntes i trapporna till balsalongen endast några få unga män, hwilka, temligen wäl beskänkta, stannat sist på platsen. Glåpord haglade om hmwarandra, hotelfer utftöttes och mången, fom under andra förhållanden gjorde anspråk på att kallas bildad, wisade nu de ftörfta prof på råhet och brutalitet. Bland dessa orediga grupper befunno fig äfven Pettersson och Lindberg. De törnade tillfammans; mycket förbittrade, betydligt beskänkta dröjde det ej länge förrän de snart togo ett nappatag med hwarandra. Detta war fignalen till ett allmänt bättre flagå8mål eller offyldigt folknöje, såsom det äfwen benämnes. Dagen derpä observerade Herr Petterssons kun der att hans näsa war tjockare än wanligt. Lindberg hade heller icke sluppit så lindrigt undan; ty ett blått öga hindrade honom från att wisa fig ute. Det är fara wärdt att de båda rivalerna skulle på Måndagen, om de då kommit att skådat hwarann, hafwa rätt bastant skrattat åt hwarandra. Mari waknade deremot denna morgon lyckligare än någonsin förut, hon hade under den korta morgonsömnen drömt de ljufligafte drömmar om den fpenglige Herrn med de mörka monstacherna och hon drömde till och med hela Måndagen, i detta, om wi få må säga, halfwakna tillstånd, fom just är det behagliga i en ung flickas drömmar.