Dräm och werllighet. En teduing ur Stodkholmslifwet. (Fort). fr. Bih.) — Inte något gräl är tillåtet här! — förklarade restauratören. J detsamma började andra afdelningen, tonerna af en francaise låta höra sig och åstadkommo, hwad restauratörens ord säkerligen icke förmått, nemligen att de båda rivalerna i en hast förswunno, hwar ät sitt håll, hwarwid Pettersson halfhögt yttrade: — Wi träffas min Herre. — Jag hoppas det — genmälde den andre. Men lyckan är ofta mycket uyckfnll, synrerligast tå hon uppenbarar fia i skepnaden af en ung och wacker flicka. Detta fit Lindberg snart erfara; tt det dröjde ide lång stund förrän han fid fe Mari dansa den ena vanfen efter den andra med en lång spenslig Herre med små mörka moustacher. Han förde henne med mycken elegans; hon flöt fig fi tätt till hans sida och tycktes alldeles hafwa glömt bort Lindberg; ty han kom kuappast i tillfälle att widare tala ett ord med henne under hela aftonen och någon dans fick han sig ej widare bewiljad. Hwad hade det då kommit åt den unga flickan. War hon freurtrollad, hade den der långa spensliga Herren gifwit Mari någon kärkeksdryck. Åtminstone funderade Lindberg starkt på den saken. Dansen war flutad och balgästerna begåfwo fig hemåt. Lindberg war få förbittrad att han ide brydde