Norrländska Korrespondenten – 2 februari 1866, sida 2

son, swängde sig om på klacken och gick åt en annan del af salongen. Musiken spelade upp, dansen började och Mari swängde lätt och lifligt om med Tapetseraregesällen, till stor harm för Kryddkrämare, bokhållaren hwilken dock å sin sida sökte ersättning genom att dansa åtffils iga nummer med en liten näpen brunögd Bodmamsell. Både Pettersson och Mari wore sitt inre nedz stämda, men båda mille, hwar i fin mån, wifa fig sorglösa och glädtiga. Lindberg war öfwerlycklig och triumferade. 3 första afdelningen förde han Mari i hwarje dans. Under uppehållet mellan första och ans dra afdelningarne sammanträffade Pettersson och Linds berg uti restaurationslokalen. De båda rivalerna mätte hwarandra från Hhufwud till fot. Bådas blickar woro utmanande. Den enes på grund af den bitterhet han hyste mot fin mot ståndare, den andres till följe af tanken på det ins han trodde fig hafwa gjort å den unga flickans hjerta. Af en slump fom Tapetseraren, då han skulle dricka ett glas punsch att spilla litet på Herrr Pettersson, fom genast begagnade sig af tillfället, för att få utgjuta sin ilska. — Hwad är ni för en drummel! utropade han. — Hwad är ni för en åsna? frågade i sin tur Tapetseraren. — Ni måste wara en obelefwad bengel! — fort satte Bokhållaren. — Förmorligen derför att jag inte håller till godo medebenämningen drummel? — War inte retfull, min Herre; — Ni tror måhända att man fruktar er?