Norrländska Korrespondenten – 30 januari 1866, sida 3

eller Fattigdom och Hvafärd. Det är en särdeles juferm pjes, ja wet Mamsell Mari att den är riktigt schangtil. — Ja det tror jag nog. — Ack om herrskapet wore disponerade för att nå på theatern om Söndag, så kunde jag få lof att bjuda herrskapet. — Jag tackar så mycket; men jag wet inte om det är så lägligt för mamma. — Ad om gumman wore benägen; försök att öfwertala henne — tillade han i en bedj ände ton och fattade Maris hand till en afskerstryckning; ty såpan war wederbörligen expedierad och en ny kund inträdte i detsamma, hwarigenom Mari befriades från den ef terhängsne älskarens ordflöde. Pettersson war särdeles lycklig och gl ad då han dagen derpå genom Fru Grönlund personligen under rättades om att hon antagit bjudningen. Cu sådan lyda förtjenade fin särskilda belöning, hwarför den öfwersälle Herr Pettersson genast lagade i ordning en stor strut med fikon, krakmandel och russin, det sötaste Herr Pettersson kunde prestera, och bad söta mamma hålla till godo med, samt att helsa hem till lilla snälla Mari. Söndagen kom; Pettersson satt helt öfwerlycklig i andra radens fond å mindre theatern mellan Mari och hennes mor. Han spenderade på konfekt och apel siner, språkade om ett och annat samt försökte ftunvom att trycka Marias hand, men för det mesta drog hon undan den; men det får man ide undra på, ty flikan är ung och blyg, tänkte Pettersson. s Tayfs Y