hos en förste älskare wid en af småtheatrarne öfwat sig i deklamation och gestikulering samt konsten att förklara fin kärlek, slutligen hade han äfwen tagit let: tioner i att skrifwa vers; ja, han hade till och med försökt att lära fig spela guitarr; men detta försök hade strandat, emedan fingrarne wisat sig för oböjliga. Aldrig war Pettersson lyckligare än när den för: tjusande Mari fom för att göra några uppköp i bo: den. Hand hjerta klappade så häftiat att lillfingret darrade, då han med detsamma tryckte på ståndaren på wågbalancen wid wägandet af kaffe eller socker. Jngen af de handlande blefwo någonsin få fermt erpedierade, som wid dessa tillfällen. Det war som om den lycklige Kryddkrämarebetjenten fått wingar, ty han snarare flög än gick mellan kaffe och fikonbalar, mel: lan sirapskannan och såpfjerdingen. Men Mari ftacfare fick alltid wänta till sist; ty han hade få oåndligt mycket att säga henne, fom ingen annan fit höra och i första rummet skulle han naturligtwis fråga hur stod till med föta mamma. — Herr Pettersson låter mig mänta få förffrädligt länge — erinrade Mari idlandy wid dylika tillfällen. — Ack min nådiga förlåt mig! men jag kommer straxt .... Ett skålpund kaffe war det ju, ett nystan bomullstråd och för tre skilling sirap, summa 35 skilling. Ack blif inte orolig lilla Mamsell Grönlund, jag skall bara ge den här lilla flickan. Hwad skall du ba min stumpa lilla, jaså för 6 skilling russin och mandel; fe få der, skynda dig nu hem och helsa din mamma. — Ändtligen kommer då turen till mig nu — yttrade Mari småleende. — Ad ja lilla snälla Mamsell Grönlund! Jag hoppas Mamsell är få god och förlåter att jag uppes