Norrländska Korrespondenten – 30 januari 1866, sida 2

— Hm, när han är klok nog att kunna sköta sitt fack, så kan han wäl inte sägas wara dum; men du får göra som du will. Handelsbokhållaren Pettersson, hwilken under mor och dotters samtal här ofwan blifwit nämnd, war en hygglig ung man, bördig från Småland. Han hade — på sätt en Bonde en gång uttryckte fig — hwars ten gått, åkit, rivit eller farit sjöwägen till Stockholm ty han hade drifmit oxar dit. Då Han till ryggalade den långa wägen från sin födelsebyggd till hufiwudstaden war han blott 12 år gammal. Kort efter sin ankomst dit fick han plats som springpojke hos den förut omtalade Kryddkrämaren Nygren. Efter att fer dermera hafwa genomgått en kurs i skrifning och rät ning samt qvatuor species — ja, ja, det förstås, inte blott i enkla tal utan äfwen i sorter, blef han derefs handelsexpedit, med wederbörlig fullmakt, det will ö I I säga med blått förkläde. Orsaken till denna fin frams gång hade han synnerligast att tacka den omftändvig: beten att hans principal, Herr Nygren, äfwen mar Smålänning, hwilket åter i fin tur ide hindrade dens ne att wara medlem af stadens styrelse, såsom tillhör rande borgerskapets femtio äldste; en benämning, som nu, sedan representanternas antal fördubblats, blifwit utbytt mot de hundrade tyrannerna. Såsom wi redan fett have Pettersfon, i fråga om sitt frieri till Mamsell Grönlund, gumman på fin sida; men det återstod honom det wärsta, nemligen att äfwen winna Marias tycke. För att gå i land här med sökte också Pettersson att wid alla tillfällen göra fia få älskwärd fom möjligt. Jcke heller skydde han några uppoffringar för winnandet af sitt mål. Han I hade under en hel winter pinat fina ömkylda och med liktornar bekajade fötter med danslektioner. Han hade