Norrländska Korrespondenten – 30 januari 1866, sida 2

Dröm och werklighet. En tedning ur Stockholmslifwet. För några tiotal af år tillbaka bodde wid Stora Glasbruksgatan å Södermalm en Madam — nej för tusan Fru kallades hon allmänt af de andra Fruarna i grannskapet. Hon war enka efter en Warfstimmerman med namnet Grönlund. Gumman hade ett rätt wackert bo och dertill något i kontanter. Efter mans nens död hade Fru Grönlund slagit sig på att bli Månglerska, hwarpå hon, fåsom gumman brufade ut: trycka fia, förtjenade få mycket att hon kunde dra fig fram, och granufruarne hade till och med förnummit att Fru Grönlund hwarje Lördag insatte i sparbanken ett litet öfwerskott. När jag dör en gång, få ffa inte min Mari bli få barfotad — brukade han för det mesta yttra, då hon öfwerräknade sitt silfwer ock sitt linne. Mari war henues dotter, och enda barnet. Hon war en täck och liflig flicka och wid ungefärligen 18 års ålder, wid början af tidpunkten för wår berättelse. — Kära Mari, jag tror inte jag har så lång tid att lefwa på — yttrade gumman Grönlund en mins terafton wid hemkomsten från torget, — jag känner mia så klen nu mot förr — fortsatte hon, — kylan och blåsten förstöra en menniska totalt. — Ja, jag tycker mamma kunde sluta med att sitta på torget — genmälde Mari wänliat. i i — Hwad skulle wi fen lefwa af? Det lilla jag spart ihop behöfwer du ganska wäl en gång när du skall sätta fötterna under eget bord ... Nej nog fits