Norrländska Korrespondenten – 26 januari 1866, sida 2

stängde åter porten efter fig men skjöto ej för res geln. Död och pina — tänkte jag nu är det förbi med o0of. Wi lyssnade och hörde att den ene af fpetsbof: warne fade på franska till den andre. Han sofwer hårdt, men du måste skynda dia, annars fan han mats na; pengarne ligga på bordet. Derpå gingo begge uppför trappan. Harry, fade jag, de wilja plundra öfwersten, det fan du wara säker på. Sedan jag derefter förklarat för Maria hwad de bade talat sinsemellan på franska hwiskade hon: De wilja wisst mörda öfwerften. Sertamente, fade den gamle Emanuel. Knappt war ordet ute af hang mun för än wi hörde ett förfärligt ffri. Det är öfiverften fade ven gamle Emanuel. Harry och jag sprungo ut, oc Emanuel följde efter of. Harry hann först upp för trappan, och mwäg: ledda af ljusskenet rusade wi begge in i kammaren. Den ene af bofwarne fom war posterad utanför af: sköt en pistol mot Harry, men kulan skrubbade blott mot hang axel. Öfwersten låg och sprattlade under den andre kanaljen; Harry sprang bort till sängen, ter öfwersten förswarade fig med förtwiflans mod, och jag fprang efter den fom bade affyrat piftolen, och fedan tog till flykten. Han sprang omkull Emanuel, och ned i köket — jag efter honom. Det war en stark krabat; jag är icke heller så klen, men ni må tro att jag hade swårt att reda mig med honom. Jag hade fått ett säkert tag uti honom; men han slet sig dock ifrån mig; bröstplåten på hang bandos ler, fom jag hade fått tag uti, git af, och karlen sprang fin wäg. Jag släppte plåten och rusade efter