Norrländska Korrespondenten – 26 januari 1866, sida 2

tet på portugisiska; 7War lugn min ffatt, säger hon; 7uu äro wi wid Senhor Louis de Alfondegas (detta war den slägting, hon bodde hos) hus, och här skola wi dröja till dager. mår der fransmän inne, eller ej? frågade Harry. Nej, fade Maria ingen annan än en fjuf öf: werste och hang betjent; men begge sofwa nu uppe i öfra wåningen. Den Stackars Senhor Louis och hans hustru har flytt, och der finnes ingen qwar hemma mer än den gamle Emanuel — en slags mins gårdsman fom warit öfwer 60 år familjens tjenst. Jag mill aå till fönstret för att fe efter om allt är rigtigt. Det war Emanuel, som skaffade oss stegen, och fom nu wäntat of. Dröj här till def jag fom mer iaen! Kort derefter fom hon tillbaka, och förde oss in i köket, hwarest Emanuel, tog mot of. Wi slogo eld men mycket sakta, och upptände ljud. Maria tog ut ifrån en wrå twenne bonddrägter, fom wi skulle kläda oss uti för att slippa in i engelska lägret. Knappt hade wi pådragit dem, förr än wi hörde ett ljud i trappan, liksom om någon slintit med foten. Tyst! fade jag, vet är någon fom rör fig dervute! — Wi tego alla fom muren, och den gamle Emanuel blåfte ut ljuset. Nu hörde wi werkligen någon gå ned för trappan, och fom det fanns en ruta dörren stack jag hufwudet dit, men det war för mörkt för att funna fe någonting. Nu mar den obefanta pers sonen nere för trappan och wid porten; Maria ffilide, men wi sökte uppmuntra henne att wara lugn. Regeln för porten sköts fakta ifrån och wi märkte mid en glimt från gatulyktan att en soldat i fransk uni form blef insläppt af en halfklädd person, hwilken Maria sfenkände att warg öfwerstens hetient De