Norrländska Korrespondenten – 26 januari 1866, sida 2

En Soldathistoria. (Forts. fr. N:o 7.) Godt och wäl; wi kommo upp i fönstret med tillhjelp af stegen, hwilken war af rep, — som ni wäl fan förstå — och der futto wi uu alla tre. Sedan drogo mi stegen till oss, låt den gå ned på utsidan och snart stodo mi på gatan. J samma öaonblick skrek skildtwakten wid kyrkdörren sitt 7YQerdva! Nu är vet förbi med oss tänkte jag. Maria flöt fig hårdt intill oss och darrade fom ett asplöf. Ingen af of rörde föröfrigt en lem. Werdal! dundrade posten ånyo långt starkare än förra gången; men wi höllo andan och kröpo tätare tillsammans. Wi wisste icke antingen wi skulle swara och låta taga oss till fånga, eller tiga och låta skjuta of. Åndtligen ropade posten för tredje gången, och till mår obeskrifliga glädje, swarade nu en fransman på till: ropet, i vet han gick förbi; det war en officer fom warit ute för att efterse walterna. Swaret kom just i grefwens tid, och war en stor lycka för oss, som ni wäl kan begripa. Efter en liten stund, sade Maria till oss att wi sakta skulle följa tätt efter henne och taga stegen med of. Under bet att wi sålunda gingo nedåt gatan träffare wi på en djup dch dermed kastade repstegen. Blåsten tjöt och hwen; natten war kelmörk, hwilket fom rätt wäl till pass för wår flykt. Slutligen frös po wi genom en aluga i en mur och) kommo in i en wingård! Wi kröpo långs en winrankshäck tills wi kommo till ett boningshus, då wi stadnade för att hemta andan. Då fare Maria til Harry: Men Anrique! Men Coracad! dock, det är ide märdt att berätta