Norrländska Korrespondenten – 23 januari 1866, sida 3

hon kan; men jag är rädd att det går galet för henn till slut Tom! dessa förrömda fransmän, skola sljut eller hänga henne om de ana minsta oråd. Wi pratade ännu en ftund, tyst med hwarandra och blefwo slutligen ense om att wi skulle begge wak. skiftewis. Wi slogo ess nu ned alla tjugo, och förtärde wå skrala aftonmåltid hwarefter wåra kamrater föllo sömn den ene efter den andre; blott Harry och jas höllo oss wakna. Men då det led mot midnatten kon Jon Blund; och wi öfwerenskommo att jag ffull sofwa de twenne första timmarne och Harry hålle wakt. DÅ de woro förbi skulle han sofwa men de blef icke mycket bewändt med, ty han reste fia upt hwart ögonblick, och frågade mig om än ett, än et annat. Det dröjde ej heller länge förr än wi märkte att fönstret ofwanför oss sakta öppnades; och strax. efter framskymtade hufwudet och öfra relen af krop. pen på en person — vet är wisst hon, hwiskare jag till Harry, och i detsamma hörde wi att bon salta nämnte Harrys namn. Wåra kamrater, fom wore trötta, sofwa allesamman härdt och läto höra ljucliga snarkningar. Här är stegen, hwiskade Maria på portugifis sta — fom nu hit upp och akta er att göra buller. (Forts.)