En Soldathistoria. (Forts. fr. N:o 4.) mRar lemnade du Maria? frågade jag. Tyst, swarade han, hou är här. uDeri har du gjort rätt min aosfe! fade jaa: ty dessa fördömda franska slynglar skulle bestämdt gjort henne olycklig. uFör Guds ffull! återtog Harry, låt inget menniffobarn få höra vet minfta Enyft härom. Hon kan bli qwar hos oss få länge till def; jag fan skaffa henne lägenhet till Lissabon, till hennes fläatingar. Jag swarade intet men räckte Maria min hand, och fade till henne: Nå nå mitt secker; du skall bli lifså god soltat fom någon i hela divisionen — fom få skall vu få eu klunk ur min flaska! Stackars liten unge! hon smälog, och låtsade att wara glad; men ur min romflaska wille hon icke vrida; deremot fram tog hon en liten tennflaska och satte den till munnen; — bet war ide annat än mjölk. J detsamma började tödnet att skingras, och for len sköt genom molnen några strålar för att wärma oss en smula ty morgondagen hade warit ganska kylig. Wärmen och flastan bragte litet mera lif ibland manskapet, och språklådan kom i gång utåt lederna, oaktadt en sqvadron aj blärockarne tydligen syntes, genom skimret af deras bajonetter emellan träden på sluttningen af höglandet bakom oss; men de wågade ej komma ned till of. Rå wäl! wi kommo till Punhete straxt efter middagen; och få fort wi fått of; ett godt ftyceroaft: beff, och nersköljt den med en mugg min, gingo wi öfwer fleden Zezere, och slogo läger på andra sidan