Norrländska Korrespondenten – 12 januari 1866, sida 2

Förmyndaren. (Forts. fr. N:o 3.) Mitt blod stelnade. Galoppet fom onpvphörligt närmare. Jag war tyrligen förföljd och rädening war nu knappt möjlig. Jngen buske, intet trär indirheten att völja min, och för att fullkomliat tilliutetgöra mitt hopp framträrte månan; fom hittill8 ma vit dold af moln, ljus och klar. Hofslagen ljödo re dan tätt bakom mig. Jag kände mina män swigta unter mia, jag itapplade, föll till marken och i fame ma ögonblick sprängde orsaken till min förskräckelse öfwer mig. Det war en af fålarne, fom wilra fprun: go omkring i parken. Jag störtare hastigt upp och fortsatte min flykt, hwarwid min följeslagare ännu en stund leffull och gycklande kretsade omkring mig. Jag uppnårde slutet af allden, jag wisste knappt Huru. Genom byn, i hwilken grafwens ro herrskade sprana jaa oupphörligt i wild fart tills en skildtwakts sträfwa stämma tillropade mig: vSmwem der. Jag kände att jaa nu war i säkerhet. Wändande mina steg i den riftning hwarifrån jag hörde ljudet, sjönk jag wan: mäktig ned strax intill soldaterna. Då jag åter kom till sans, satt jag i en eländig hydda, omringad af fremmande ansigten, fulla af nyfikenhet och merlidande. äfwen flera solrater får jag. Som jag fevan erfor, befann jag mig i waktrummet hos en afdelning fols pater, fom för denna natt woro inqwarterade i trakten. Med få ord underrättade jag den kommenderande officeren om hwad fom förefallit, i det jag tillika gaf honom en beskrifning på ve personer fom warit ber hjelpliga wid mordet. Utan att förlora mer tid än nödigt war att förskaffa fig en domstolsledamots bir