Norrländska Korrespondenten – 9 januari 1866, sida 3

Uret orre fv RP MM MULTE 14 wade ungerska folket, hwillet wi af hjertat hoppas måtte gå i fullbordan. Votolf. — — Dagligt Allehandas humoristiske revy författare mertelar följande målante bestrifning öfwer en tillställning, hwartill herr Soylman mar inbjuden: Tidens stora tilldragelse har warit festen i för: går för Aftonbladet od) hr Soh man. Aftonbdladet har så wäl och jä jullständigt redogjort för denna feft till dess ära, att jag har föga att tilllägga. Cn liten anthologi ur den rosengården har jag dod ide kunnat underlåta att samla och will gerna wisa mina läsare en od) annan rod, utan att ändod försöka att framställa någon helgjuten exposition sadan fom Aftonbladets. Wi samluvn gar sagvden oc) hungrade och törstade efter den utlofwade sexan od) äfwen efter de stålar och de tal, som fomma ftulle, ty menniskan lefwer ide allenast af bröd o. s. w. De dukade borden inburos stutligen och mi woro snart i full aktion. Helan od) halswan öppnade fälttåget, och en od) annan bataljon smörgåsar i spridd ordning agerade fom understödstrupp, hwarpå inlagda las ren rydte fram i fluten syrkant och afgjorde das gens Öde. Blod symes ide till, men ölet vann i strömmar; striden afswalnade slutligen efter några laddningar glace, och derefter asstöls en fred lika ärosull å båda sidor. Aftonbladet fraterniserade med Allehanda, och laxen jmalt af förtjusning, glacen blef vikigt warm och hr Blanche knackade i bålen och Höll tal om Aftonbladet och dess fröna ursprung från urminnes tider på trettotalet om dess, medelmattighetstid på fyrtiotalet och om def nutid, fom började sista hälften af femtiotalet oc) som väder än. Han fade att Aftonbladet ända från fin södelse (hm!) hade warit wår ams ma, fom ur fina onttömliga spenar bjudit oss wishetens mjölk under årtionden — jag kom just att tänka på geten Heidrun — och han talde om wår gamla syrawaningsbygnad, jom få länge hade stått och ffräpat på meridstältet, och ur hwilken Aftonbladet slutligeu hade lyda:s afhysa de åldriga hyresgästerna, sastän de satte detsamma under näsan gamla tontratter och privilegier, som jörsäkrade dem för lijstiden om orubbadt bo. Men Aftonbladet gick omkring på höga styltor den tiden och underjötte takfoten, och då det ide kunde komma åt grundwalarna, få fann det för godt att göra några ludor i taket, få att det fom en imula ljus inströmmande i i det hundraåriga dunk let. Om det war solens ljus, jom lyfte in i windkuporna, eller Aftonbladets, derom wädtes hwarken dislussion eller votering, men följden blef imellertid den, att de sattiga inwånarne, som sa länge hade bott i mörkret, fingo riktigt se huru de hade det, och då blefwo de nöjda ati få öfver: gifwa det gamla näftet — ty få såg det ut. Hr Blanche förklarade publiciteten wara en matt, som till och med hade siyrka att blifva en despot, men i en wader bild förklarade han odså att deu des spoten hade vå answariga ministrar wid fin sida: sanningskärleken och hedern, och ett edikt af den despoten, som ide af dessa ministrar blifwit fons trasigneradt, det kunde ide heller blifwa beftåudande. Aftonbladet hade natusligtwis aldrig i sådant afseende utsatt fig för möjligheten af någon rikerätt från opinionens sida. Hr Blanche slöt sitt tal med att förestå en ffäl för Aftonbladet och dess nuwarande utgifware magister Sohlman. Herr Sohlman swarade härpå med ett längre föredrag, hwari han bland mydet annat omrörde en publicisi manliga missöden, hufwudbry och obehag, då till exempel den ene wännen kommer och ropar: triumf! Wi hafwa munnit fegern! och då den andre slriker wi äro förlorade! Det går åt ....! Den tredje qwintilerar: för all del, mar något mildare i dina uttryd mot wåra mot: fråndare! och den fjerde bafunar: rappa på! roppa på! — Det är ett djaod i Aftonbladet, det wet man sedan gammalt, och det tarswas ingens ting mindre än en hr Sohlman för att deri brinz ga klarhet och reda med ett uttrumpetadt: Wars de ljus! Många tal höllos sedermera i ala möjliga stilar, både corpus och petit. Hr Wieselgren höll tal till hr Kierta oc) hr Hierta swarade, hv Wi dell höll tal för pressen i allmänhet, inklusive Dagens Nyheter, och pressen froarade ide, Hr Titzinger talade ej, utan Höll tal för städernas deputationer. Or Rosenqwist höll tal, hr Hedin höll tal, kyrkoherden Ekdahl höll tal och mi ans dra höllo munnen. Jfrån Göteborg och från Örebro inkommo lydönstande telegrammer, men förgäfwes wäntade wi på samma uppmärksamhet från Helfingborg. Åstn war storartad och lifwad. Hr Blanche glänste i Sohlmansskenet och hr Carlens månsken gjorde fina eliptiska banor omkring borden. Så wardt det ända på den dagen. Men låtom oss lemna dessa småsaker för den stora, stora barnsligheten, som stundar! Blanche har en warm barnasjäl, och Carlen äfwen, faftän han will wara röd och blodtörstig — han leker kring od röfsware, men när han tänker på julen, då blir han bara ctt litet lamm. Bort med stånden, bort med kamrarne, bort med gräl och politik: Låtom oss taga i ring och dansa omfring julgranen i åtta dagar: