Norrländska Korrespondenten – 9 januari 1866, sida 2

fransysta tjenarinna. Hon sof tungt och war tydligen starkt berusad. Det läg något spökligt elakt i denna eländiga qwinnas lugna drag, fom nu matt belystes af ljusets sten. En knif låg på bordet, och den förfträdliga tanken grep mig: ffall jag döda den sofwande meds brottslingen i mordet och sålunda göra min flykt fäfrare 2 Jngenting war lättare. Jag behöfde endast draga klingan öfwer hennes strupe. Det skulle wara en sekunds werk. Ett ögonblicks eftertanka war nog att befria mig från frestelsen. Nej! tänkte jag. Gud, fom hittils ledt mig aenem skuggorna i dödens dal, skall säkerligen ide nu öfwergifwa mig. Faller jag i deras händer eller lyckas jag undkomma, skall jag doc wara fri från blorskuld. Hans wilja må ffe. Det waknade bos mig ett få ftort förtroende på Guds hjelp, att jag ide förmår beskrifwa det. Med beslutsamhet närmade jag mig fönstret, ljudlöst öpps nade jag det och utan att fe mig tillbafa hoppade jag ut. Knappt lände jag marken unter mina fötter, få sprang jag, så hastigt jan förmådde, framåt, i det jag höll mig på arägwallen bredwid allen. Jag minskade ide ett ögonblick min fart. Snart uppnådve jag ett ställe der wägen gjorde en tröfning. Att undwita denna omwäg spranz jag twärt öfwer fältet och hade ungefär tillryggalagt hälften af den rymd som skiljde mig från den förut följoa wägen, då hofslagen af en häst nådde mitt öra. (Forts.)