Norrländska Korrespondenten – 9 januari 1866, sida 2

farbror. Wi måste nedlyfta det genom fönstret och begrafwa det. De gingo till bädden, wecklade täcket om liket, buro det till fönstret, wexlade några ord, upplyfte bördan och jag hörde huru den med ett tungt fall nedstörtade på gården. Jag skall taga juvelerna, fade min farbror. De stå i twenne schatull i den undre byrålådan. Han gick genast till stället der mina jnveler bes funno sig, och sedan han bemäktigat sig dem, frågade han fin fon: Ar tåget fätert? Jap är ingen narr, swarade denne, Wisst är det fäkert. Derpå stego de genom fönstret. Jag wille nu försigtigt lemna mitt gömställe, då jag hörde min farbror hwiska: Fördömdt! Du har glömt att tillrigla dörren. På tågets spänning fann jag att någon wände tillbaka; det war ingen sekund att förlora. Jag smög mig genom rörren, som stod på glänt, och stynrate ut i gången. Jag hade icke tagit mänga steg då jag hörde dörren, genom hwilken jag flytt, stängas inifrån och tillriglas. Uppfylld af förskräckelse flög jag nedför trappan, rädd mid hwarje hörn att möta mördaren. Jag uppe nådde förstugan och lyssnade ett ögonblick. Allt war stilla. Hwardagsrummets fönster wette utåt parken och genom ett af desamma hoppades jag lätt kunna undkomma. Jag trädde derföre hurtigt in. Dock till min förskräckelse brann der ett ljus och wid dess sken såg jag wid bordet fom war betädt med flaskor och glas, en gestalt fitta. Rundtomkring bordet stodo ftolar huller om buller, liksom de plötsligt blifwit lemnade. En blick wisade mig att personen war min