Norrländska Korrespondenten – 29 december 1865, sida 2

Jugenting, swarade jag oc fortsatte min wäg. Hon ropade efter mig, att mitt rum icke wore i ordning och försökte att hinna mig, men jag war henne för snabb och under det hon skyndade efter mig hade jag redan uppnått dörren till mitt rum. Jag öppnade den och bemärtte till min förwåning att min kammare ide war tom. Fönstret war öpp: nadt och wid det stodo twå män. De tycktes pröfwa fönstrets krokar och hade ryggarne wända mot dör: ren. De mwänte fia om då jag inträdde. Den ene war min farbror. Den andre, fom haftigt åter wände fia mot fönstret, bar en hatt med mydet breda slyggen; dod jag hade fett nog för att wara wiss på att det war min kusin Edward. Min farbror hade ett werktyg af jern i sin hand, hwilket han hastigt dolde bakom ryggen, det han gid emot mig och fade mig några ord, hwilka ljödo fom en förklaring. Jag war dock för öfwerraskad och för: wirrad för att förstå honom. Han talade något om kölden, fönsterramar, säkerhet och dylikt, doc jag mäns tade ingen närmare förklaring, utan lemnade hastigt rummet. Då jag gick nedför trappan, förekom det mig som jag hörde fransyskans stämma, hwilken med skrikande pratsamhet förswarande sig mot, såsom det förekom mig, hotelser. Nästan andlös kom jag ned till min kusin. Jag behöfwer icke säga dig, att mitt hufwud war alltför mycket uppfyldt af andra saker för att tänka på att teckna. Jag meddelade min kusin öppet orfakerna till mina bekymmer, dock få mildt och stonsamt som möjligt, och med tårar lofwade hon mig waffams het, trohet och tillgifwenhet Hon mar öfwer Edwards owäutade uppenbarelse ej mindre förwånad än iag sjelf, ty wi betgge hade icke ett ögonblick twifla på — —0t — — ö —