Norrländska Korrespondenten – 29 december 1865, sida 2

Förmyndaren. (Forts. fr. N:o 102.) Nästa dag tog min farbror tillfället i akt att såga mig att Erward redan skulle afseglat, hade icke hans afsigt förhindrats af motwind, och twå dagar senare wisade han mig ett bref, skrifwet ombord, under det skeppet lyftade ankar. Det war en ganska mils kommen underrättelse och sannolikt äfwen derföre mig meddelad af min farbror. Under hela denna pröfwotid fann jag en stor tröst i min kusin Emmys sällskap och deltagande. J förtros ligt samtal med hennne återwann jag snart min finz negro och tillbragte min tid temligen angenämt, ehuru i den största tillbakadragenhet. Allt gick ftilla och lugnt, ehuru jag stundom icke kunde wärja mig för en känsla af frnktan och twifwel om min farbrors karakter. Det pinsamma intryck fom mina båda samtal med Honom efterlemnat, förswann emellertid småningom, då en händelse tilldrog fig, fom åter wäckte mina första farhågor och på nytt uppfyllde mig med ångest och fasa. Jag hade en dag kemnat huset i sällskap med min kusin Emmy. Wi ämnade göra en lång promenad, för att aftedna några landskapsscener efter naturen, och woro ett stycke från slottet då jag märkte att wi glömt wåra ritmaterialier. Skrattande öfwer wår tanklöshet wände wi om. Emmy stannade fram för huset under det jag skyndade uppför trappan, för att hemta ritböcker och ritstift ur min kammare. Jag mi fransysskan, fom syntes förskräckt wid åsynen af mig. Sywad önskar ni!, frågade hon, artigare än jag förut fett henne wara, och försökte att uppehålla mig.