Norrländska Korrespondenten – 29 december 1865, sida 2

hans resa till Frankrike. Nu wisade det sig att den blott war ett föregifwande och jag fruktade derföre en ond assigt. Den sysselsättning i hwilken jag fann min fars bror, borttog alla mina twifwel om hans afsigter. Min misstanke öfwergick till wisshet, och natt efter natt fruktade jag att blifwa mördad i min säng. Det nervösa tillstånd fom framkallades hos mig genom fömns lösa nätter och ångestfulla dagar, förmådde mig flutligen att skrifwa till en herr Jefferson, en af min far ders gamla trogna wänner, underrätta honom om allt fom förefallit och bedja honom, för Guds skull, befria mig ur detta frnktanswärda läge. Detta bref bar jag sörsegladt och adresseradt på mig, ty def upptäckande kunde hafmwa blifmit förderfs ligt för mig. Jag wäntade på lägenhet för att fås kert få det på posten, då det hwarken war tillåtet mig eller Emmy att öfwerskrida den med en stenmur oms gifna parken fom omgaf byggnaden. Det war derföre swårt att finna ett passande tillfälle. Wid denna tid hade Emmy med sin fader ett fort samtal, fom hon genast meddelade mig. Hau frågade henne om hon stode på god fot med mig, och om jag more öppen och uppriktig mot henne. Hon beswarade det med ja, och han frågade då, om jag blifwit mycket öfwerraskad att finna honom den der dagen i min kammare. Hon fmarade att vet hade mycket förwånat mig. OM hwad fade hon om Georg Wilsson, frågade han widare. Hmilfen, swarade hon. So, arkitebften, fom skulle göra förbättringarne i huset. Han anses wara en wacker fart. (Forts.)