Norrländska Korrespondenten – 8 december 1865, sida 2

Förmyndaren. (Forts. fr. N:o 96.) Jag stod upp då han inträdde, och gick honom till mötes midt i rummet. Han kysste min panna och mina båda händer, i det han fade: Du är bjertligt wälkommen, dyra barn, måtte detta ftälle och allt hwad det innehåller funna göra dig lycklig. Jag är alad, hjertligt glad att fe dia. Jag hoppas dn icke är allt för trött, sätt dig ned. Han förde mig till min ftol och fortfor derpå: BHet gläder mig att du redan gjort bekantskap med Emmy; jag fer deri grunden till en waraktig wänskap. I ären begge unga och oskyldiga. Gud wälsigne eder och gifwe eder allt hwad jag önffar. Han höjde fiua ögon mot himlen och förblef få några ögonblick försjunken i ftnm bön. Jag kände att denne man, med sådana känslor, tem han förstod att få mildt uttrycka, ide kunde war ra den nidning, för hwilkeu den allmänna opionen hade ansett honom, jag war mer än någonfin öfmertygad om hans oskuld. Hand sätt och wäsende syntes mig intagande. En känsla af tillgifwenhet och aftning för honom uppsteg i mitt hjerta, och den desto innerligare då jag betänkte, huru swårt hand förmögenhet och huru grymt hans rykte lid it. Sedan min farbror ännu en gång helsat mig wältowmen och aifwit mig den försäkran att jag kunde befalla öfwer allt som war hans, bad han mig att intaga aftonmåltid. Då jag afböjde detta, fare han att, innan han önskade mig en god natt, han ännu hare en pligt att uppfylla, fom jag fäterligen gerna skulle förena mig om. Han läste derefter ett kapitel