ligger jag i Första serveringen of Småiplod från landsbygdon. Kommen till slutet af den s. Fo winter-? månaden, tunna wi dock glärja of öfwer den humanitet, som Bore littills wisat oss. Wisfserligen lät han för någon tid; sedan tlåda fälten med den för denna års-1 tid så manliga hwita oftuldsdrägten, men: som denna drägt war af allt för tunn och owarattig beskaffenhet, få tunde densamma ej mots:å de naturlrafter, fom Regenten derofwan behagade utföra, utan blef helt och hållet tillintetgjord, till föga fromma för landtmannen. Som sagdt är, wi hafwa haft en liten början till winter, fått tillfredsställa nys fitenheten med att under några tagar åta på släde och gå på skrit stor, men denna fröjd blef gansta fort och jorden wisar fig åter i fin graa, natna hosttostym. — J wåra tratter hör det wisserligeu till det owanliga, att på en och samma gang bafwa, om jag få må saga, bade winter och sommar, men allting skall ju wara nytt och modernt nu för tiden — ej underligt va, om ärstiberna, i förening meo wårer och wind, aro det. Kold och wår me, mu let och itlart, regn och snoslask hora till ordningen sör dagen, och wi hafwa med itt ord eu ganska obehag tig umter. Wore ute naturen ja ödslig, tel och naten; us ten så futtig och tall, få skulle man näs stan tro fig wara förflyttad till föderns ewiga blomsterland, der Bore sallan eller aldrig wisar sig i sin rätta geftalt, utan later Flora i ostörd ro få begagna den skona gröna drägten. Kastar man en blick ut genom fönstret och beskadar marten, tror man sig hafwa sommar eller höst; men sticker man bara näsan ut genom porten, då får man ev fara något annat — då befinner man fig litwal uppe i den falla norden, der det för helsans bewarande erfordras, att, uns cer denna årstid, wara Had i botfarer, stinnmössa och pels. Lanotmannen licer dock mest af den fatala beisten på Mö, derigenom att det, under närwarande pinz ständigheter, år naftan omojagt att meris ställa de nödiga stogsörslorna NI . Daltadt den tjocka, talla och fuiitga lut ten och de ofunda dimmorna tycktes dock helsotillstandet i lanosorterna haromtring wara ganska godt och oödligheten ringa, med undantag af Stöde, Torp och Hässjö församlingar, der smitttoppor och nervjes ber härja, utan att hittills hafwa slördat så särdeles många offer. J Tynderö jocs sen har f. nämndemannen Soi Nilssons i Stängrid hustru begått sielfmord, hwil: fet tillgått sålunda, att hon tidigt en mors gon begifwit fig ut och kastat sig utt en på gården befintlig brunn. — Att denna ruskiga händelse, genom wederbörandes försorg, icke för länge sedan warit synlig i någon tidning och på få fött kommit till allmänhetens tännedom — hör till det besynnerliga. — J Häsfjö foten lärer en sorts epitemi rasa, tallad Ågifta ssjulan. — Bröllop och barndop, barndop och bröllop höra till ordningen for dagen, och det går nästan ingen föndag förbi, att man ide får höra lysningsjediar i mångd ubpläfas från preditstolen, och fe det ena paret efter det andra framträda til altaret för att med hymens band förenas, ifrån tm till ett. i Sådan har rörelsen fortgått under joms maren oc) höften, och med födan fart gar den ännu oaltadt den kalla och rustiga årstiden. i Handlande, drängar, enllingar och arbetare — — bonddöttrar, enkor, pigor och s. k. gårandamer; alla skola de förenas till älta par, och man har gifwit fig den och den på, att ingenting är få trejligt, fom att gifta fig. Da sörst fon man i både ljuft och ledt få dela lifwets öden och mötande bekymmer Med hwarandra; då skörda rika lagrar på drletens blom: sierrita fält; då njuta der ättenskapliga sällbeten och dricka lifwets neltar ur gläds jens stora polal. — Att den rena högre ärlelen ingalunda warit och är dviffjes