Norrländska Korrespondenten – 6 december 1865, sida 2

hang med min kusins rum, en omständighet som i Margaretas saker blifwa uppburna. — Du måste lägga dig och hwila. — Debora skaffa kaff. — Stig upp för trappan. Wi äro så glada att se dig. — Du fan ide tro huru ensam jag funnit mig. — Trapi pan är wäl brant, tyder tu ide det? — Ack, jag är så glad att vu kommit; jaa tunde knappt tro derpå; hur snällt af dig, min kära, fära Margareta. ö Det låg en innerlig godmodighet och hjertlighet i denna min kusins ordrita helsnjnga, och jag tände wig derföre rätt wäl tilljammans med henne. Kammaren, i hwilken hon förde mig, delade misserligen vet utseende af förfall hwilket herrskade i hela huset, men man hade icke desto mindre tydligen gjort bemödanden att sätta ven t stånd, för att få: den beqwäm och angenäm och till och med gifwa den ett utseende af lyx. Hwad fom mest behagare mig war att den medelst en liten gång stod i fammane mina ögon borttog ven karaltär af ensamhet och dysterhet, fom den eljest skulle hafwa haft. Sedan några anortningar, hwilka jag faun Nöde mwändiga, blifwit träffade, gingo wi ned i hwarragase rummet, ett stort rum, rundt omkring behängdt med gamla bistra porträtter. J den stora kaminen brände en behaglig eld. Här fann min kusin tillfälle att med mer luan tala, och jag erjor af henne något om reras lif och wanor hos hwilta jag skulle komma att wistas. Jag känte om familjen blott att den bestod af min farbror, hans jon och dot:er, samt att fru TYrell vevan för längesetan rtt. Jag erfor nu af min kusin att min farbror lefde i den störfta tillbas tadragenhet och få strängt, fom rucklare hwilka fom mit på bättrin)ewägen bruka göra. På senare ti: