Förmyndaren. (Forts. fr. Bih.) Sedan wagnen en hel (engelsk) mil färdats genom fi soraliga omgifningar, uppnådde wi en temli gen brant höjd, och vå blefwo murarne till Carriled synliga, fom höjde fig på ringa afstånd och förvunttades af den deröfwer framskjutande skogen. Det war en fyrkantig byggnad af betydlig utsträckning. Framsidan af hufwudporten lida wänd mot of, och det hela bar spår af forntid. Husets dystra utseende, den rundtomkring herrskande förödelfen i förening med minnen fom gjorde ftället till ett swart blad i mår familjhistoria, woro wäl egnade att stämma sinnet till dysterhet och sorg. DÅ wagnen for öswer den gräsbewuxna gården, skällde en stor bandhund och lockare derigenom fram twenne menniskor af wederwärdigt utseende, fom före träffliat passade till det öfriga, ur en halfförfallen uthusbyggnad. Dessa emottogo hästarne. Dörren till huset öppnares, och jag inträdde i ett stort fparsamt belyst rum, i hwilket ingen menniska befann fis. Jag hade emellertid icke lång tid att tänta på detta dystra intryck, ty innan jag hede aflagt hatt och kappa, skyntade en ung flicka emot mia, tysste mig hjertligt och utropade, något larmande: Min älskade kusin, min tyra Margareta — jag är så glad — wi wäntare dig ide före klockan tio. Min fader är når gonstätes häromfring, men han fon ide wara långt borta. Katob, Konrad, underrätta er herre. Min brorer är sällan hemma, åtminstone ej på någon tid då han borde wara ret. — Du måste wara bra trött. — Zag skall wisa vig ditt rum. — Laga att Lady