Norrländska Korrespondenten – 29 november 1865, sida 2

Jnnan jag dock berättar mitt äfwentyr, måste jag skildra de omständigheter som wäckt den omnämnda missfankan, då de i och för fia äro märkwärdiga och stå i nära sammanhang med min berättelse. Min farbroder herr Arthur Tyrell war en glad utswäfwande menniska och hade bland andra lastfulla böjelser äfwen en förrerflig passion för spel. Denna beherrskade honom ännu tå förskingrandet af hang förmögenhet hade nöraat honom till ven yttersta till: bakadragenhet, få uteslutande att han nästan med afsky betraktare hwarje annan sysselsättning. Han war emellertid stolt eller snarare fåfäng och kunde icke fördraga den tanken att förminskningen af förmögenheten utgjorde ett föremål för skareglädje hos dem med hwilka han hittills täflat. Följden deraf blef att ban ide längre besökte de ryra ftällen der han förut tillfredsställt fin lufta, ntau drog sig ur ven bull: rante umgängskretsen, lemnande åt fina stallbröder att tyta orsaken dertill huru de wille. Han uppgaf tock derföre icke fin passion, utan vå han icke kunde ryrka fin gudomlighet i de förra praktfulla templen, ver han förut war wan att intaga fin plats, fa förstod ban dock att samla omkrina fig en krets stor nog att motswara hang ändamål. Följ ten deraf blef att Carriled, bang egendom, aldrig fat: nade såtana gäster fom woro lifwade af famma pad sion fom ban, Så hände sig att han en gång fit besök af en wiss Hugo Tisdal, en man med slappa fever och dåliga wanor, fom edge en betydlig förmögenbet och i ung: romen rast mycket i min farbrors sällskap. Hans bes söt intråffade under wintern, och hufet war derföre nästan tomt på dess wanliga gäster Han blef derföre mycket wälkommen och så mycket mer som min farbror