Norrländska Korrespondenten – 29 november 1865, sida 2

Förmyndaren. Min moder — få berättare den nu aflidna grej winnan D. — dog då jag ännu war ett litet barn, oc) af henne har jag ej behållit ret ringaste minne. Genom hennes död blef omsorgen om min uppförs tran helt och hållet lemnad ät min fader. Han ege nare sin deråt med allwarligt merwetande om tet answar han åtagit sig. Min fader war en egen och basynnerlig mennis ffa, och ehuru han städse behandlare min mycket wänlint, få syntes detta dock mindre wara werfan af fär: lek och ömhet ån af en sträng plingtkänsla. Jag såg honom och talade med honom fällan utom wid måls tiderna, och då bemötte han mia wisserligen med gode het, men war allwarsam och förbehållsam. Sina tals rika lediga stunder tillbragte han antingen i sin ftuderkammare eller spatserande för sig sjelf. Kortligen, han tycktes ide widare taga del i mitt öre eller i min utwecklina, än genom en samwetsgrann iakttagelse uf de pliater som ålågo honom mot mig. Jcke långt före min födelse egde en tilldragelse rum, som mycket bidroa till att befordra min faders osällskapliga wanor. Misstanken för ett mord hade träffat hans Yngre broder, ide nog afgjord och bemiglig att föranleda lagens åtgärder, dock tillräcklig att förtöma honom i den offentliga meningen. Denna slymfliaa misstanka, som ywilade på familjenamnet, tänces djupt och bittert af min fader, och detta icke mindre derföre att han war innerligt öfwertygad om sin broders eskuld. Uppritktigheten och styrtan af denna öfwertygelse bewisade ban senare på ett sätt som mättigt ingrep i mitt öde.