Norrländska Korrespondenten – 22 november 1865, sida 3

landet är annorlunda, senterar och saknar u djupt denna stora förmån. . i Det är härmed aus ide wår mening att stri någon apologi för pressen, hwilket wi, upprol sagdt, anje obehöfligt; men endast att möra AN denna haltlösa inwändning från deras sida, 1 söta ejter stäl till att förkasta det hwilande re) sentationsförslaget. Wi må dod, efter ämnet ks mit på tal, erinra, att många misstag, fom PM jen nu begår, stota ide intväffa i den stund re ring och mymdigheter med större beredwillighet tdningsredaktionerna tillhanda med faktiska u lysningar i Jörekommarde fall, der sådana nödiga. Med fägnad bör ertännas, att myd detta hänscende är bäntre än fordom, och att fundtighet, hwarmed man förr från dessa betraktat pressen, gifwit rum för ett wänligare akiningsfullare bemötande. Men man mån jnarare sörundra fig, under de förhållanden i warit, att ide flera misstag bliswit begångna en långt förre bitterhet gjort fig gällande. SI öfrigt är det gijwet, att pressen skall utwe fig till ett bättre, i samma mån nationen i helhet unvedlar fig mot detta mål och i den n wår akademista bildning blifwer mera praktisk, att män af studier kunna egna fig åt tidningssk warens Fall. Nu råder en så stor brist på g förmågor i detta hänseende, att mången tidnin redaktion jöker förgäfwes, äfven mot wadra Ho rarier, winna sådana biträden. Till sist gäller äfwen öm tidningsredaktörer att de böra åtnjuta den aktning de förtjena, blott för fina perjoner, utan och för fitt yrke, d den makt, som det offentliga ordet eger, ej I falla endast i sådana Händer, fom ide fråga sitt ansecende. Och ett sådant förhållande n wida farligare än om en och annan publicist: rättrådighet och talang bleswe i wårt land, I jom det ffer i alla andra länder, inwald på gr af allmänt förtroende i riksförsamlingen.