Norrländska Korrespondenten – 17 november 1865, sida 2

DODet wågar han icke. Brud och brudgum få ju ide mötas förr — .. . Det wet jag. Men det päller blott i andras närwaro. Du skall försöka att få honom hit upp utan att någon menniska märker det. Det fan lätt gå för fig om han går baktrappan och genom de twå små gästrummen. Men skynta dig; wi hafwa ingen tid att forlora. Gabrielle gick förundrad öfwer hwad meningen war med allt detta, och Hortense blef för ett ögonblick ensam. ÄÅr ide detta en wink, fom är gifwen mig, såsom jag önffade? fade hon fatta för fia sjelf. Jag tillhör en annan, och han har nu på detta sätt gifwit mig en påminnelse. Jag kan icke räcka Gustaf min hand. När wi komma uer skall jag uppriktiat säga det till berr Grignan och ingen skall förmå att rubba mitt beslut. Kort efter kom Gabrielle tillbaka, och med henne Gustaf, hwilken hon som hastigast underrättat om hbwad som passerat, och fom nu stod fom en förfroås sad syndare inför fin smyckade brud. Det war ide rätt gjort af dig, fade hon mildt förebrående; vu kunde wäl weta att din och Gabrielles lycka låg mig om hjertat; att det skulle bedröfwa mig mycket om jag längre fram, när det redan war för sent hade erfarit att din kärlek egdes af en annan. Men jag tackar Gud för att det ännu ej är för sent och att det står i min makt att werka för er lycka. Swad är din affigt? frågade Gustaf ängslig. Det skall du få fe, när mi komma ned. Sår länge frågan blott rörde mig sjelf kunde jag föga: Mina föräldrar önska det; jag wet att jag bereder dem en glädje dermed, och derföre mill jag foga mig