Norrländska Korrespondenten – 17 november 1865, sida 2

Gengängaren. (Forts. från N:o 88.) En af flickorna fare: Försöl den en gång. Den. lär vig bestämdt lika bra fom Hortense, och kanske bättre. Wid denna helt och hållet tillfälliga hänjyftning brast Gabrielle i tårar, och tryckte i sin smärta slöjan mot ögonen. Hortense uppsteg bestört och gick bort till henne. Hwad fattas dig? hwarför gråter bru? frågade hon, men den stackars flickan, swältande i tårar, hwarken wille eller kunde swara. Hutingen måste du waro sjuk, eller är tet något annat fom plågar dig Kom in med mig ett annat rum, och fig mia, hwad det är fom berröfwar dia. Hortense hare fett den femtonåriga Gabrielle uppe mäxa, oh då hon sielf war mellan tre och fyra år ålere, haft ett slans tilljyn öfwer det moderlösa barnet, och fom Gabrielles fader just ide mar i de bästa efonoamiska omständigheter, ofta genom småskänker sökt att göra hennes lif angenämare. Hon hyste en systerlig kärlek för Gabrielle och gaf fig nu ide någon ro, förrän hon genom många frågor, kors och twärs fit ut sanningen. 7OhM om allt detta har bwarken du eller Gustaf låtit mig märka det ringafte? 51 huru wågade wi det? Och hawartill skulle detetjena? Gustafs far bryr fig ide om antingen mi lifwa lyckliga eller ej, och af min egen far funde wi ide heller wänta något bistånd, det wet du nog. MNej! men deremot kunde ni nog weta att jag aldrig skulle — hör, säg mig är Gustaf nere i salen bod de andra? Ja, han tom för en stund sedan med fin far. vÅau du ide i all tysthet bedja honom komma bit upp till mig?