Norrländska Korrespondenten – 8 november 1865, sida 2

Pifafå wäl fom hwar min egen swärfar bor. Såi fig då wår kusk besked, men rigtigt, — och fe här har du ännu twå fraucs för den tjenst du gör mig. Generalens kusk fick den begärda underrättelsen, och wi funna nu med lugn låta Charolais och onkeln fortsätta det lilla wägstycke, de ännu hade qwar, och funna under tiden göra ett besök hos Bernards, der man denna dag war särteles högtidligt stämd. Det mar nemligen den dag, då Hortenses och Gustafs wigselakt skulle ega rum. Klockan tolf skulle föräldrarne jemte det unga paret och några af de när maste slägtingarne fara till mairen för att undverftrifwa äktenskapskontraktet och derifrån direkte begifwa sig till kyrkan. Gustafs oc Gabrielles hemliga glädje öfwer deras förbättrade utsigter för framtiden hade således warit af fort waraktighet. Si fnart man erhöll wifhet om att Hortenses brudgum werkligen war dör, insåg Gustaf att hang fader ej ffulle tweka att åter upptaga fin gamla plan, och det dröjde ej heller länge innan Grignan underrättade honom att den omsider blifwit genomdrifwen. De unga älskande hade under fina kärleksqwal många hemliga möten och fattade de bjeltemodiaafte beslut för att undgå vet hotande ödet. De wille fly, resa långt, långt bort, låta wiga fia af någon gammal, ärewördig landtprest, och lefwa af fina händers arbete, okända och lyckliga. Men alla dessa storartade föresatser ramlade af sig sjelfwa; ingendera hade nemligen mod att utföra dem. Den för bröllopet bestämra dagen nalkades mer och mer, och Gabrielle såsom närmaste släating blef utsedd till en af brud: tärnorna. Hon försötte wisoserligen att låtsa fig wara sjuk för att slippa denna för henne så smärtsamma