Norrländska Korrespondenten – 1 november 1865, sida 3

Wi måste alltså finna oss uti att köra omkring på måfå i denna tätt bebyggda itadsdel. Det betyder ingenting; wi skola nog finna honom. Nästa förmiddag begåäfwo de sig således i gene ralens wackra equipage, på upptäcktsresan efter Bers narts boning. ÄÅnta tills de foro öfwer Seinen hade turen inga swåriabeter. Charelais erinrade fig bestämdt, att han den ifråänawarande dagen hade fört till Rue des saints pers, och hade wilit af till wenster wid tredje eller fjerde twärgatan. Man förs föfte först ten trerje, men den wisade fig snart wara origtig; det war mu skål att förmoda att den fierde skulle wara den rätta, emeran Charolais wisste att han ide farit förbi Luxembourg, men deremot förbi fyrfan St Sulpice. Men nu kommo de in i i ett wirrwarr af hwarandra korsande, mindre gator, i hwilka de länge förde, utan att Charolais med säkerhet kunde säna huruwita wägen war den rätta eller ej. Ett par frågor, fom de rigtade till be förbigående, tjenade till intet; man nämner sju, åtta särskilda löpmän och trämare, fom alla hette Bernard. Slutligen börjare generalen bli otälig. Det är också ett s—ns qwars ter, som du för oss in uti. Här kan han ju omöjligt bo. Nej, ontel, men här kommo mi inenom, ans tingen det nu ou war növwändiat efter luffen endast walde tenna wia för genhetens fint; vet sednare är ganska troligt, emedan wi sätert kunde fört ned från gatan S:t Jacques, fom wi nyss fore igenom. Dessa slynglar föra en ju igenom te afstywärtaste gator, när ce blott rermed kunna spara fin steg —. (Forts.)