Norrländska Korrespondenten – 1 november 1865, sida 2

bar rättighet öfwer min hand, att den tillhör en annan. Den der dagen, tå wi hade det gåtfulla besöket, då gaf jag sjelf bort min hand, och det synes mig fom jag nu wore bunden deraf. Bernard kallade detta för barnsliga griller oc menade att när hon ide hade något emot Gustaf, borde hon dock eftertänka om ide hon kunde foga fig efter hang önskan. Men hon kunde ju öfwerwäga det nogare. Ett par weckor förr eller sednare wore icke af någon betydenhet. ö Men den otåliga Grignan war ide belåten med denna bestämmelse. Han talte fielf med HAenie och förstod att lägga fina ord ganska klokt. meuti, sådant fom detta, sade han bland annat, ove till fördel för alla parterna. Jngenting kunde för hens nes far wara mera önskligt, än att få en måa, som war så hemmastadd i kontorsgöromål, som Gustaf; han kunde wisserligen erhålla en likåså rask merbjelpare som Gustaf, men swårligen någon så pålitlig och swoetemdon. Denna omständighet hade hennes far kanske icke omtalat för henne; men säkert war att han gjorte mycket afseenre derpå, och redan ur detta skäl gerna önstade partiet. Dessa och liknande föreställ ningar gjorre mycket intryck på henne. En oupphörs lig wägran att ingå en ny förbindelse, wisste hon skulle mycket bedröfwa hennes föräldrar; och af Gustaf kunde hon ej wänta annat än wälwilliga känslor. Hen gaf rerföre efter, och det blef bestämdt att förlofningen skulle fir ns om åtta dagar. Meran allt detta passerade hos Bernar ås nar Charolais i sitt nya embete haljt förtwiflar förmer ut ite funna blifwa ledig. Först efter fyra mån er då redan hösten nalkades lyckades det honom att u werka sig permission för fjorton dagars tid. Han tur till