Gengangaren. (Forts. från N:o 85.) Det fanns emedlertid i denna krets en person, som ända ifrån början war utomordentligt glad öfwer alla de förtretligheter, som på sednaste tiden händt familjen. Det war nemligen br Grignan, Gustafs fader; och härtill hade han, som man lätt inser, stora skäl. En morgon — ungefär 5 a 6 wecr efter den mystiska disiten — då han intom på kontoret något tidigare än wanligt, utbad han sig ett enskildt samtal med hr Bernard. Jag har nu gifwit er allesammans tid till att hemta er, begynte han, efter fom: jaa nog märkte att ni något hwar wero litet yra i bufwudet. Men nu will jag fråga vig hwad du tänter. Det löfte du gifwit Beuucaires fon förfaller wäl af sig fielft, så framt ide vu antager att han ännu en gång skall besöfa er, och låta wiga sig efter sin död. Alltså hoppas jag att du nu står wid ritt ord. Du har ju sjelf saat att du icke har något emot en Hat stap med mia, och att du tyder bra om Gustaf. Jag anhäller derföre nu om din dotters hand för honom. Han är på wårt tontor och är flitig. Mec tiden tan ban tomma med i affärerna och efterträra oss, när wi blifwa för gamla. En bättre måg fon du ide önska dia. Har jag inte rätt ? Du har ganska rätt reri. Från min sida möter intet hinder. Men Hortense — wi wåga icke snart tala med henne om den saken! Hon tänker ännu alltför mycket på honom — du wet. Men jag och min hustru hafwa tenen öfwerens om, att hon skall tillbringa en månad hos sin tant, hos hwilken Bon förut tillbragt flere år. Det är ett muntert hus;