Norrländska Korrespondenten – 28 oktober 1865, sida 3

Till en Yngling. Af vea. Du lemnar hemmet och dess stilla dalar, Dess slogars sus, dess bädars muntra sprang, Ej mer din moders stämma till dig talar, Snart år det endast minnets näktergalar, Som måla dig dess kära bild i säng. Med egen kraft slall egen wäg du bryta, Likt bäden, fom från klippan störtar ned ; Cj alltid ter din wäg en jemnad yta, Ej skola ftod och in och hinder tryta, Cj solen ständigt sträla på din wåg. Din lefnads haf rörs upp af stormens andar — Rå wäl! få kämpa emot dem med luft! Längt jarligare är det om du landar, Der knappt en flägt det wida hafwet randar, Jnwid sireners blomsterströdda kust. Dig Bacchus bågarn ger — din känsla sansa, Det år ett trollhorn, läppja blott derpå! Wäl glädjens genier dess brädd bekransa, Men på dess botten ångerns furier dausa, Hwi siulle dn för djupt wäl drida då? Till sina höjder slall dig äran kalla Och högheten skall wisa dig sin stod; Den winken följa wi få gerna alla: Så gå! men warsamt, det är lätt att falla, Hal wägen är — af tårar oc af blod. Må hända lägger för din fot fin snara Den bleka nöd med håligt ögonpar; En man dod öfwerwinner denna fara, Ty arm må hyddan, torftigt bordet wara, Blott det i hjertat ännu guld finns qwar. Dig wänffap winkar — söt är hennes kärna Som bdod i haft, med ffalet lchet har: När hennes mun nu ler och rosar gerna, När hennes anlet strälar fom en stjerna, Då, Yygling, mer ån annars warsam war! Swar men ska söter någon statt i lifwet Od går, att finna den, få månget fjät ; Guld söker en, en annan tidsjördrifwet, Men se! hwad himlen slönast jorden gifwit, Det är et tyu hjerta — sök att winna det! När se n i det och i din moders öga Du utan rodnad ständigt blida kan, Då göra werldens domar dig ju föga Oh, om din plats ej blef ibland 7de höga Du är dod hwad du wara bör: — en man. Sjöfartsunderrättelser. 4865. Jnklasserade: Sept. d. 13, Admiral, G. Lund, Bristol, barz