Norrländska Korrespondenten – 28 oktober 1865, sida 2

Gengangaren. (Forts. från N:o 84.) Han märkte först nu, att Hortense stod orörlig fom en bildstod, och ide kunde få fram ett ord. Bes kymrad drog han henne till fig: War då förnustig mitt älskade barn och tag dig ide den saken få nära. Låt bonom wara hwar han wil! Har vu ide of, dina föräldrar, vina mwänner? i Tror du att han är död? frågade hon omsider. Wi äro wäl twungna att tro det. SIGh att han ide mer kommer igen ? Om — når han en gång har warit här på det. sättet, få wore det ju ide omöjligt — ehuru jag helst önskade blifwa förskonad för sådana besök. År han werkligen död, så förfaller hela giftermålsprojectet och då må han sköta sig fielj. . Hortense satte fia i ett hörn af rummet, till ut: seendet luan, och blickade stelt framför fig. Hon för skräcktes ide af den tanken, att den brudgum, fom hade besökt henne, tillhörde andra werlden. Charolais hade ajort ett mäktigt intryck på hennes själ, så mycket Itarfare, fom hon ifrån början hade betraktat fig fjelf fom ej friwilligt offer; hon hade warit belåten, om den unge man, fem skulle komma, blott war sadan, att hon kunde tåla honom, och ide hade egenskaper, som gjorde lifwet med honom odrägligt. Minst anade hon, att den wäntade skulle besitta få många intagande egenskaper, en få hög grad af bildning, att hon måste frukta att ide wara honom wärdig. Hade han nu werkligen efter döden fommit för att infria fitt löfte — ech wi måste tillstå, att hennes lifliga inbillninagfraft icke faun detta så otroligt — då såg hon derin