Norrländska Korrespondenten – 28 oktober 1865, sida 2

ett tecken till, att hon icke hade warit honom få all: deles owärdig. och att! hon i minnet tunde bewara denna förlorade lycka. te Hela denna händetfe, fom, ide kunde hållas hems lig för Bernards anförmandter, och genom dessa blef widare utspridd, wäckte naturligtwis det största upp: seende, och blef snart: utsmyckad med många, ännu otroligare, biomständigheter på hwiltas sannfärdighet ingen twiflade, ty parifsärne äro ett mycket lättroget slägte. Hos Bernards vröjde det länge, innan man rätt kunde fatta och göra sig förtrolig med de utom ordentliga händelser, masi trorre sig hafwa upplefwat. Maram Bernard war den, som först fann fig; ty hon pästod, att hon redan på förhand haft en aning om, att det ide hängte få alvelesjrätt tillsammans. Henned man deremot haderswårare att lugna fig. J fin otålighet beslöt han art göra ännn ett sieg för att skaffa fig wisshet. Hotellwärden hade sagt honom att anmälan stett, om virtten och dödsfallet, till auttoriteterna, och att en poliskommissarie, af denna anledning, infunnit jig i hotellet, Bernard skickade nu ett bud till polisbyrån, och de upplysningar han der ers höll stämde noga öfwerens med vem han redan fått. Från sin gamle wän Beaucaire fick han efter någon tid ett bref, hwari denne med djup smärta beklagade för: lusten af denne son, af hwilken han hoppats så mycket. Från alla häll inlopp alltså bekräftelse på denna oförtlarliga händelse. i : En weckas tid gick han och grubblade och war särdeles fåordig, begge delarne twärt emot hang wana. Men han hade af naturen ett alltför muntert och öppet sinne för att denna dysterhet länge skulle forts fara. Efter ännu en weckas förlopp kände han fig blott ringa. oroad af denna händelse och kunde med