Norrländska Korrespondenten – 25 oktober 1865, sida 2

oaktadt hans ben woro nära att neka honom sin tjenst, bestyrkte i alla afseenden hwad portwakten sagt. Han wisade Bernard det rum, der den unge Beaucaire hade bott, och der hans koffert ännu stod qwar med hela namnet påskrifwet. J ett hörn af rummet låg ett afrifwet stycke af ett bref; Bernard som upptog bet, kände genast igen stilen; det mar den gamle Beaucaires handstil? Huru kunde han då mera twifla? Den aflidne war werkligen hans tillämnade måg. Men detta war ju återiaen ide tänkbart! Den tills kommande swärsonen hade ju lifs lefwande besökt dem, medfört bref och skänker hemifrån; man hade hang portrait, och det liknade honom. Således kunde det icke wara densamme som blifwit skjuten på morgonen! Och likwäl war det han! Han hade iu fielf berättat för dem om duellen, och fin förestående begrafning — man hade tagit det för ett skämt — men det war allwar! Den gamle mannen blef få förbryllad och förfärad af te tantar fom beftormare honom, att han ide förmådde gå hem, utan måste ffida efter en fiater. Då han kom hem förskräcktes hans hustru och dotter af det förändrade uttrycket i den annars så muntre mannens ansigte; och det dröjde en stund innan han förmåmde berätta för dem hwad han fått weta. Madame Bernard gjorde korstecknet: Således är det ju en Genaångare, fom har warit hos oss och ingen lef. wante menniska af fött oc blod! Hwad skall man tro härom? Ja, Gud met hwad man skall tro, swarade Bernard. Yag håller nära på att tappa concepterna för ben der historiens skull. Hwad säger du derom mitt stackars barn? (Forts.)