Gengangaren. (Forts. från N:o 83.) Meu hwem wet, om icke något förhinder tfommit i wägen? Bah! ingenting. Bara lättsinnighet! Han är kanske på operan,lit fom i gär aftons, eller på någon af vaudevill-theatrarne. Nu är hela salen derinne full af folk, och wi stå här säsom narrar. Och Hortense — jag tycker att hon förtjente, att han wisade henne litet mera uppmärksamhet. Allt detta war ganska sant, men ven blifwande swärsonen hörres likwäl id: af. Aftonen förflöt, gästerna togo afsked ech familjen blef enfam, med den missbelåtenhet en aädad förhoppning alltid lemnar qwar efter fig. Hortense war något blef; men hon gaf intet tecken till förtrytelse, lånat mindre till wrede. Håt oss nu gå till hwila, fade slutligen Bernard. FF morgen bittiva fall jan sjelf gå till Hotellet, innan den unge herrn flugit ur boet; och vå ftall jag min själ läsa lagen för honom. Jnnan han git ut morgonen derpå fare hang hustru till honom -Det har i natt fallit mig något in. Kommer du ihåg vet löjliga infallet af honom att ban skulle begarafwas, emedan han blifwit skiuten i en duell. Han omtalade det så allwarsamt, att jag nu nästan fruktar för att han på ett förblommeradt sätt wille underrätta of om att han werkligen war utmanad och att han ide wäntade att komma med tifmet derifrån. Det fan jag aldrig tro. Det mar ett luftigt infall, fom du fjelf säger. Annat war det ide. Möjligt. Men han påtog fig derwid en sådan