Norrländska Korrespondenten – 18 oktober 1865, sida 3

Hetta tilläga ökade ännu mera det lila sällska pet munterhet. Bernard och hans huseru sågo på hwan andra med betyelsefulla ögenlaft, ty det undföll den ide att deras gäst wifade Hortense den förfta upp märksambet, och det märktes tydlige vi y nue, att ho ide war känslolös för de artiga ord han egnade ben Helsans rotnad hade återwändt till hennes kindr:. och ögonen lyste wed en mild glans. Mean uppster först sent fran bordet, och begaf fig derefter in i en annat rum, der ett kaffebord stod dulart. Wi hafwa redan wid ett Föregående tillfälle fästauppmärtsamheten på att Charolajs war mysket benå gen att gifwa wika för ett plototigt infall. Gränsat ett sådant intill det komisla eller burlesta, få Ajorde det så mycket bättre effett, emedan han alltid derwi bibehöll en mycket allwarsamt uppsyn utan att förändra en min. Dock fordrades det en eller annan tiffällin omständighet, att gifwa honom uppflaget till det skämt jom föll honom in; och det ganfla egendomliga för: hållande, hwarunder han uppträrt i tenna samiljlrete, ingaf honom en plötslig och oemots åndlig luft att spela rolen till slut. Sedan nemligen en knapp halftimme passarat efter det mon uppstigit från bordet, föllo hans ögon häntelsewis på bordjunfaren, Han uppsteg plötsligt från bordet, och fattade fin hatt med ben förllaring, att han nu måste rekommendera fig. ö Amnar ni gå nu? sporde Bernard förundrad. Di smickrade oss med att Herr underprefekten milt. tillbringa det öfriga af dagen has of. On en stund hoppas wi act få fe åtskitliza af mår femilj och wåra bekanta hos ofs. i p 27 ( FgYy